Alice och jag har känt varandra sedan jag var ca fem och hon ca sex. Vi träffades på en skidsemester med våra familjer, vi gick i samma skidskola och vi började småprata lite vilket tydligen våra föräldrar också hade gjort. Därifrån utvecklades vår vänskap väldigt. Vi och våra familjer började ses varje skidresa och även en gång på sommaren eftersom att vi bor en bra bit ifrån varandra.
Jag och alice är väldigt lika, vi har samma åskiter om det mesta och har samma flummiga humör.
Senast jag och alice träffades var förra hösten vilket är otroligt tråkigt, jag saknar henne väldigt. För trots att vi träffas otroligt sällan och det kan gå veckor mellan att vi snackar så gör hon mig otroligt glad. För jag vet att jag alltid har henne vid min sida, för hur långt det än har gått sedan vi senast hördes av så blir det alltid lika kul när vi pratar igen. För alice och jag kan prata om exakt allt, hon är en sådan som fårstår exakt vad jag menar trots att hon inte varit på platsen, upplevt det själv etc och hon är nog det minst dömande människan jag vet.
Hon är en sån tjej som bara älskar att ha kul och leva livet, hon förtjänar varje lycka hon kan få för hon har så otroligt vackert hjärta. Hela hon är vacker och hon betyder väldigt mycket för mig.
Jag och alice har många sjuka minnen tillsammans, för tillsammans blir vi sådär otroligt galna skulle man nog kunna säga.
Jag kommer ihåg när vi var kanske tio-elva och åkte skidor, jag och alice åkte iväg själv till någon backe och fick för oss att åka in en skog, vilket då resulterade att vi fastnade i den orörda djupa snön med skidorna på och låg där i nog ungefär 1 ½ timme med tårar och skratt.
Alla de gånger vi sprungit runt på tivoli i danmark och checkat efter danska pojkar, eller de otroligt många skrattatackerna vi fått över telefon.
Trots att det är så sällan vi träffas så är hon ändå en stor del av mig, hon är som sagt bara en sådan människa som man är så otroligt tacksam för att man har och kunna ringa, bara för att höra varandras röster eller ringa och gråta till när allt är som värst för man vet att hennes tröstande ord alltid hjälper, eller bara när man är så otroligt lycklig att man svävar på moln.
När jag tänker på alice tänker jag på random saker som dansfilmer, chris brown, gossip girl, new york, hallowen, hösten och minitoaletter haha.
Jag älskar henne otroligt mycket och vill inte förlora henne som vän någonsin, hon gör mig så väldigt lyckig på det där vänskapliga lilla viset. she's my very own rocksister.