Jag vet inte hur jag känner längre. Jag är bara tom och vilsen.
Jag är glad att jag fortfarande har dig som en sån man kan ringa gråtandes och berätta hur man mår.
Att jag kan luta mitt huvud mot din axel eller att vi kan springa runt och jaga varandra på ängen och sen bara titta på varandra och börja skratta trots att vi inte ens vet varför.
En sån som kallas vän.
För just nu klarar jag inte ens av tanken på hur det skulle vara om jag förlorade dig helt.
Då får jag mig själv att inse hur bra det är ändå.
Men jag kan ändå inte sluta tänka på dig och våra minnen när jag hör alla låtar, alla platser och alla dofter.
Men jag måste bara låta det gå.
Det kommer inte bli som förut, men just nu är det bäst så.
För just nu är du en av mina bästa vänner och jag kunde inte varit gladare.